Samtal med regissören

Det är två dagar kvar tills luftballongerna för första gången ska flygas över Stockholm. Vi – Kulturfestivalen och Cirkus Cirkör – möts på regissören Camilla Hammarströms kontor. Det är fortfarande osäkert när och var Pusts premiär blir av, allt beror på vädret. När vi börjar vårt samtal öser regnet ned.

Camilla Hammarström är regissör och konstnärlig projektledare för Pust, men initiativet till föreställningen kom från Kulturfestivalens konstnärliga ledare Philippa Staffas.

– Det började med att det kom något mail, vi skulle ha något möte. Det var något med en luftballong, en kort idé.

Den första idén som vuxit fram i Philippas huvud var att flytta hela festivalen upp i luften. En idé som var omöjlig men samtidigt svår att släppa ifrån sig. Går det att utföra akrobatik från en luftballong? Kan ett cirkuskompani flygas över Stockholm?

– En pandemisäker händelse som man vet kommer bli av! Det var fantastiskt att göra något, att börja jobba igen, börja skapa, kicka igång en del av hjärnan som legat vilande sedan mars förra året. Och att det är just en ballongcirkus! Det är ingen smygstart direkt. Det var lite drömskt på något sätt. Är det möjligt?

”I vanliga fall har man en scen”

Det första som behövde göras var research. Det fanns så mycket vi behövde veta: hur mycket vikt klarar ballongen? Hur stor är korgen? Hur många får vi plats? Var kan vi fästa artisternas säkerhetslinor? Får vi hänga under? Klättra utanpå? Stå uppepå? Miljoner frågor om vad som är möjligt. Vad går att göra?

Den tredje av projektets parter har varit företaget Peak Experience, som låter passagerare hoppa bungyjump från luftballong till vardags. Mycket av föreställningen har kunnat byggas utifrån vad Peak redan har testat och vet. Hoppa, hänga och klättra går bra. Många idéer måste strykas. Till slut står vi kvar med en påse: det här är vad som är möjligt att göra. Vad gör vi med det?

– I vanliga fall har man en scen, ett tak, väggar, en rymd som är satt och ett avstånd till publiken. Nu gör vi en föreställning utifrån så många olika perspektiv: rakt underifrån, nära inpå när vi kommer ned, jättelångt bort.

Tidig sommar ska idéerna för första gången prövas på riktigt. Luftballongen lyfter, tar vind och drar iväg. På marken följer vi efter i bil, vilket inte är helt enkelt eftersom luftballongen tar fågelvägen och vi gasar fram längs grusvägar och mellan åkrar. I radion skriver vi att de ska slänga ut det stora tyget. I radion svarar de att tyget redan är ute – det syns knappt.

– Stort betyder i det här perspektivet … stort.

De två och ett halvt ton tunga luftballongerna får allt runt om att se litet ut. Nya tyger tas fram, 20 meter långa. De är fortfarande små i jämförelse.

En föreställning i vädrets händer

Det finns mycket att tänka på. På olika höjder blåser vinden inte bara olika fort, utan i olika riktningar. Vädret kan se strålande vackert ut, men plötsligt svänga om till risk för åska. Dessutom måste det gå att flyga i vindens riktning mellan två punkter där det går bra att lyfta och landa. Piloterna gör noggranna uträkningar och bevakar vädret minut för minut. Precis innan lyft släpps en liten, röd heliumballong upp för att se hur den beter sig på olika höjder. När den svävar iväg håller alla andan.

Under en repetition hinner vi börja fylla ballongen men blir tvungna att avbryta när vinden blir hårdare. Vi väntar. Vinden avtar, fläktarna sätts igång för att fylla ballongen, vinder kommer tillbaka och vi avbryter igen.

– Oskar, som gör musiken, uttryckte det så bra. Hela det här projektet är som pandemin komprimerat. Det enda man har gjort är att tänka ”Nu, kanske!”. Och sen, nej. Så planerar vi om.

Ett cirkuskompani på väg

En cirkus kommer flygande. De är på väg, svävandes högt över staden.

– Det är ju som de gamla cirkusvagnarna, som kom med ett helt cirkuskompani. Så känns också ballongerna: vi är på väg. Vi kan inte landa än, vi har inga scener, det är stängt, men vi reser vidare tills pandemin är över. Vi saknar våra scener, vi saknar publiken, men vi kommer tillbaka.

– Vad hoppas du att publiken känner, när en luftballongscirkus plötsligt kommer flygandes över deras huvuden?

– Jag hoppas att vi kommer med en stor present. En överraskning, en förundran, och en liksom hisnande känsla. Och att de känner att det fortfarande pågår. Att positiva överraskningar fortfarande kan ske. Att vi, kulturen, fortfarande håller på. Vi jobbar på. Vi finns här. Att det omöjliga är möjligt, på något sätt.

– Vad längtar du efter?

– Jag längtar efter så mycket. Jag längtar efter att få tillbaka livet. Jag längtar efter alla sammanhang som bara fanns, förr, som inte finns längre. Man möts i en teaterfoajé, man möts under repetitioner. Möten med människor är det jag saknar mest. Och trånga klubbar där man får dansa.

Samtalet avbryts, det plingar plötsligt till i våra telefoner. Flygchefen har gett klartecken för en repetition samma kväll. Utanför fönstret har vädret slagit om, helt oförutsägbart.